Min kommentar: Well, I liked it. Kanske beror på att jag i allmänhet gillar "hemsökta hus"-skräckisar. Speciellt när de har det där lilla extra "baserad på verklig händelse", creeeepy. Anyway, filmen var helt okidoki och detsamma kan man säga om skådespelarna. Jag tycker att Patrick Wilson gör bra ifrån sig i sådana här filmer med tanke på att jag även gillade Insidious filmerna minst lika mycket. Den här typen av filmer kan nog vara hans nisch hehe. Är man då som mig som gillar "hemsökta hus"-skräckisar så ska man ge The Conjuring en ärlig chans. Förvisso var en del saker kanske något överdrivna, men det "lättar" ju upp stämningen i skräckfilmer så man slipper sitta på nålar hela tiden. Då har man ju trots allt något att skratta åt. (och jag svamlar en hel del i know).

Mitt betyg:

   

Eftersom jag inte har mycket till liv så har jag bestämt mig för att prova på den där gratis månaden hos Netflix. Därmed tänker jag försöka se åtminstone se en film om dagen, vilket jag började med redan igår. Men när man har i princip allt att välja mellan så visste jag inte riktigt vad jag ville se, så jag bläddrade bara och valde en random film. Vilket i slutändan blev Dorian Gray.

Min kommentar: I don't know what I expected.
Betyg:   

Ikväll blir det nog The Conjuring.

 
Min lille Yoda börjar bli stor!

Just nu känner jag mest för att sätta mig under ett täcke och låtsas som att jag inte längre existerar. Under den senaste månaden har det känts som om saker och ting är på rätt väg, att det håller på att bli bättre igen efter en lång svacka. Fram till förra eller förra veckan igen när allt började gå käpprätt åt helvete igen. Må så vara att jag till och från glömmer att ta min medicin men jag mår i allmänhet inte bra. Jag har ångest upp över öronen, jag känner mig stressad och pressad av folk som är till för att "hjälpa" och inte "stjälpa". Dessutom har det nu gått en månad sedan vi fick ta bort vår finste Frasse vilket säkerligen har bidragit med sitt. Det är fortfarande väldigt jobbigt att veta att han inte är med oss fysiskt längre och ibland, speciellt på nätterna, så tar sorgen verkligen ut sin rätt. Hur fel och elakt det än må låta så kan jag inte låta bli att se på när hundarna äter och tänka att det är Frasse som borde stå där och inte Nemo, Yoda och Famouse. Jag vill ha tillbaka den lilleman jag växte upp med och som har funnits med i mitt liv i nästan 9 år.

vår fine lille Frasse.
 

Jag vet inte om jag ska skratta i ren galenskap eller gråta av all press som ligger på mina axlar. Visst är det så att jag går på medicin, som fungerar mer eller mindre, mot min sociala fobi men den är ingen mirakelkur. Den är en spark i baken så man faktiskt vågar ta det där första steget men det löser inga problem på sikt. Därmed är allt som alltid har varit jobbigt för mig fortfarande jobbigt men inte i samma utsträckning som tidigare. Det är därför jag går in i väggen när folk förväntar sig att jag ska kunna ringa till psykiatrin, kunna praktisera och samtidigt gå och fixa den här praktikplatsen själv. Det fungerar inte så i min värld. Trots medicinen så är jag fortfarande socialt handikappad och i behov av "stödhjul". Det är bland annat därför jag går den här kursen, för att få "självhjälp", och inte är ute på arbetsmarknaden. Och detta är en av de större anledningarna till varför jag inte mår något vidare i skrivande stund. Samt att Yoda testar mitt tålamod konstant.

over and out.

Well, jag läste nyligen ut Stephen King's bok Varsel och bestämde mig kort därpå att se filmen också (vilket man egentligen inte bör göra), The Shining. What to say, what to say. Jag vet inte vad folk i allmänhet säger om filmen men för min del så tycker jag att den är en riktig flopp. Det kan vara den sämsta filmatiseringen av en bok hittills. Den grundar sig mer på bokens prinicp än boken själv. Vilket inte gör den särskilt läskig. Så i det här fallet är boken betydligt bättre och läskigare än filmen. Det som gjorde mig mest ledsen var ändå slutet, what the hell. Vad skulle det föreställa? Gosh.

Mitt tips; läs boken och skippa filmen. Har du redan sett filmen? Läs boken så kan vi skratta åt filmen tillsammans. Jag kan verkligen se varför Stephen King inte gillade den.

Igår följde Yoda med mig till Liv i Livet då vi inte hade någon barnvakt till honom. Vilket gick väldigt bra även om det resulterade i en väldigt trött vovve. Så igår hände följande:
• Yoda åkte buss för första gången i sitt liv. Det var lite läskigt men han somnade snart i knäet på mig.
• Han träffade många nya människor, vissa kom fram och hälsade på honom medan vi var på väg från bussen. Han hade inga problem med detta utan var väldigt glad över att få lite mer uppmärksamhet. En social liten prick.
• Han gick mycket bättre i kopplet i stan och när vi skulle gå hem från bussen. Satte sig inte och tjurade en enda gång!
* Han gjorde en tavla med sina tassavtryck i olika färger.

Dessutom har jag vägt honom ännu en gång. Förra veckan vägde han 2.5 kg och igår vägde han 3.2 kg. En uppgång på 700 g. Även om det inte är så lätt att se med blotta ögat att han växer då man ser honom varje dag så är det här ett uppenbart bevis på att han snart är en stor pojke.

Han är dock inte rumsren än och kan inte ligga. Men dessa saker tar tid att lära så man får bara le och seglad ut så lär han sig det förr eller senare.

Första dagen hemma.


 Yoda för två dagar sedan.    

I lördags hämtade vi hem den lille odågan som fram till i måndags har haft en hel hög med namn. Först var det tänkt att han skulle heta Sam eller Frank, men när vi fick träffa honom så kändes det inte rätt. Efter det har jag funderat på både det ena och det andra, bland annat Bombur och Phillip (Piplip om vill uttala det som mig). Men när jag satt och kollade på hundnamn på internet så fastnade jag till slut för Yoda (hälsar den som finner Star Wars lagom roligt). Så ja, den mordiske psykopatvalpen heter nu Yoda. Med psykopat syftar jag på faktumet att han biter mig konstant, spelar ingen roll om det är i fingrarna, armarna, öronen, ansiktet eller halsen. Hans vassa små tänder tuggar på mig likt ett ben. Hrm.

Nåväl, fram till idag har vi hunnit med en hel del. Bland annat har jag insett att den lille jäkeln inte kommer att sova om nätterna om han inte får ligga i sängen/tillsammans med en. Han kan inte sova om han inte får ligga på en oavsett vad. Sedan är han väldigt dryg när han ska ut och kissa, han springer hellre in än gör det han ska. Så man får gå efter honom ett par gånger och sätta ut honom på gräsmattan. Annars började vi senast idag att träna in sitt. Han fattade ganska fort vad han skulle göra för att få den där lille korvbiten. Sedan har vi flitigt tränat att gå i koppel. Det är fortfarande lite motigt om man inte går på asfalt av någon anledning. Han kan skutta fram till en i hundranittio sedan stannar han och vägrar röra sig. Då får man locka till sig honom så rör han sig ytterligare ett par meter. Sedan får man fortsätta så. Förhoppningsvis förstår han nog snart hela poängen med att gå i koppel. Dessutom fick han sitt första bad idag. Lagom roligt om man frågar honom men han luktade inte överdrivet gott. Jag har säkert glömt något men men.

 

Och jag är förhoppningsvis en bebis rikare! Tycker att tiden går alldeles för långsamt just nu men den som väntar på något gott... I vilket fall som helst har turen smilat lite åt oss. Vi behöver bara styra bilen mot Jönköping nu. En valpköpare kunde inte ta sig hela vägen så uppfödaren var snäll nog att erbjuda sig att köra ned med valpen. Samtidigt passade han på att fråga om Jönköping inte passade oss lite bättre också, vilket det självklart gör! Nu sparar vi ju in sisådär 50 mil. Nåväl, nu tänker jag fortsätta räkna ned dagarna tills min lille bebis hittar hem.