Min kommentar: Well, I liked it. Kanske beror på att jag i allmänhet gillar "hemsökta hus"-skräckisar. Speciellt när de har det där lilla extra "baserad på verklig händelse", creeeepy. Anyway, filmen var helt okidoki och detsamma kan man säga om skådespelarna. Jag tycker att Patrick Wilson gör bra ifrån sig i sådana här filmer med tanke på att jag även gillade Insidious filmerna minst lika mycket. Den här typen av filmer kan nog vara hans nisch hehe. Är man då som mig som gillar "hemsökta hus"-skräckisar så ska man ge The Conjuring en ärlig chans. Förvisso var en del saker kanske något överdrivna, men det "lättar" ju upp stämningen i skräckfilmer så man slipper sitta på nålar hela tiden. Då har man ju trots allt något att skratta åt. (och jag svamlar en hel del i know).

Mitt betyg:

   

Eftersom jag inte har mycket till liv så har jag bestämt mig för att prova på den där gratis månaden hos Netflix. Därmed tänker jag försöka se åtminstone se en film om dagen, vilket jag började med redan igår. Men när man har i princip allt att välja mellan så visste jag inte riktigt vad jag ville se, så jag bläddrade bara och valde en random film. Vilket i slutändan blev Dorian Gray.

Min kommentar: I don't know what I expected.
Betyg:   

Ikväll blir det nog The Conjuring.

 
Min lille Yoda börjar bli stor!

Just nu känner jag mest för att sätta mig under ett täcke och låtsas som att jag inte längre existerar. Under den senaste månaden har det känts som om saker och ting är på rätt väg, att det håller på att bli bättre igen efter en lång svacka. Fram till förra eller förra veckan igen när allt började gå käpprätt åt helvete igen. Må så vara att jag till och från glömmer att ta min medicin men jag mår i allmänhet inte bra. Jag har ångest upp över öronen, jag känner mig stressad och pressad av folk som är till för att "hjälpa" och inte "stjälpa". Dessutom har det nu gått en månad sedan vi fick ta bort vår finste Frasse vilket säkerligen har bidragit med sitt. Det är fortfarande väldigt jobbigt att veta att han inte är med oss fysiskt längre och ibland, speciellt på nätterna, så tar sorgen verkligen ut sin rätt. Hur fel och elakt det än må låta så kan jag inte låta bli att se på när hundarna äter och tänka att det är Frasse som borde stå där och inte Nemo, Yoda och Famouse. Jag vill ha tillbaka den lilleman jag växte upp med och som har funnits med i mitt liv i nästan 9 år.

vår fine lille Frasse.
 

Jag vet inte om jag ska skratta i ren galenskap eller gråta av all press som ligger på mina axlar. Visst är det så att jag går på medicin, som fungerar mer eller mindre, mot min sociala fobi men den är ingen mirakelkur. Den är en spark i baken så man faktiskt vågar ta det där första steget men det löser inga problem på sikt. Därmed är allt som alltid har varit jobbigt för mig fortfarande jobbigt men inte i samma utsträckning som tidigare. Det är därför jag går in i väggen när folk förväntar sig att jag ska kunna ringa till psykiatrin, kunna praktisera och samtidigt gå och fixa den här praktikplatsen själv. Det fungerar inte så i min värld. Trots medicinen så är jag fortfarande socialt handikappad och i behov av "stödhjul". Det är bland annat därför jag går den här kursen, för att få "självhjälp", och inte är ute på arbetsmarknaden. Och detta är en av de större anledningarna till varför jag inte mår något vidare i skrivande stund. Samt att Yoda testar mitt tålamod konstant.

over and out.