Min lille Yoda börjar bli stor!

Just nu känner jag mest för att sätta mig under ett täcke och låtsas som att jag inte längre existerar. Under den senaste månaden har det känts som om saker och ting är på rätt väg, att det håller på att bli bättre igen efter en lång svacka. Fram till förra eller förra veckan igen när allt började gå käpprätt åt helvete igen. Må så vara att jag till och från glömmer att ta min medicin men jag mår i allmänhet inte bra. Jag har ångest upp över öronen, jag känner mig stressad och pressad av folk som är till för att "hjälpa" och inte "stjälpa". Dessutom har det nu gått en månad sedan vi fick ta bort vår finste Frasse vilket säkerligen har bidragit med sitt. Det är fortfarande väldigt jobbigt att veta att han inte är med oss fysiskt längre och ibland, speciellt på nätterna, så tar sorgen verkligen ut sin rätt. Hur fel och elakt det än må låta så kan jag inte låta bli att se på när hundarna äter och tänka att det är Frasse som borde stå där och inte Nemo, Yoda och Famouse. Jag vill ha tillbaka den lilleman jag växte upp med och som har funnits med i mitt liv i nästan 9 år.

vår fine lille Frasse.
 

Jag vet inte om jag ska skratta i ren galenskap eller gråta av all press som ligger på mina axlar. Visst är det så att jag går på medicin, som fungerar mer eller mindre, mot min sociala fobi men den är ingen mirakelkur. Den är en spark i baken så man faktiskt vågar ta det där första steget men det löser inga problem på sikt. Därmed är allt som alltid har varit jobbigt för mig fortfarande jobbigt men inte i samma utsträckning som tidigare. Det är därför jag går in i väggen när folk förväntar sig att jag ska kunna ringa till psykiatrin, kunna praktisera och samtidigt gå och fixa den här praktikplatsen själv. Det fungerar inte så i min värld. Trots medicinen så är jag fortfarande socialt handikappad och i behov av "stödhjul". Det är bland annat därför jag går den här kursen, för att få "självhjälp", och inte är ute på arbetsmarknaden. Och detta är en av de större anledningarna till varför jag inte mår något vidare i skrivande stund. Samt att Yoda testar mitt tålamod konstant.

over and out.

Well, jag läste nyligen ut Stephen King's bok Varsel och bestämde mig kort därpå att se filmen också (vilket man egentligen inte bör göra), The Shining. What to say, what to say. Jag vet inte vad folk i allmänhet säger om filmen men för min del så tycker jag att den är en riktig flopp. Det kan vara den sämsta filmatiseringen av en bok hittills. Den grundar sig mer på bokens prinicp än boken själv. Vilket inte gör den särskilt läskig. Så i det här fallet är boken betydligt bättre och läskigare än filmen. Det som gjorde mig mest ledsen var ändå slutet, what the hell. Vad skulle det föreställa? Gosh.

Mitt tips; läs boken och skippa filmen. Har du redan sett filmen? Läs boken så kan vi skratta åt filmen tillsammans. Jag kan verkligen se varför Stephen King inte gillade den.

Och jag är förhoppningsvis en bebis rikare! Tycker att tiden går alldeles för långsamt just nu men den som väntar på något gott... I vilket fall som helst har turen smilat lite åt oss. Vi behöver bara styra bilen mot Jönköping nu. En valpköpare kunde inte ta sig hela vägen så uppfödaren var snäll nog att erbjuda sig att köra ned med valpen. Samtidigt passade han på att fråga om Jönköping inte passade oss lite bättre också, vilket det självklart gör! Nu sparar vi ju in sisådär 50 mil. Nåväl, nu tänker jag fortsätta räkna ned dagarna tills min lille bebis hittar hem.

 

Nu, efter flera jobbiga stunder, har jag bestämt mig för att ta tummarna ur och kolla upp varför jag får så förskräckligt ont i mitt vänstra öga. Smärtan kommer och går som den vill och det pulserar något hemskt. Kollade lite på internet och det kan eventuellt vara Hortons huvudvärk. Och om så är så lär jag förmodligen får leva med det. Inte så mycket man kan göra åt det förutom att vänta tills man är 65 år då det tydligen ska försvinna. Woho 45 år kvar! Erh... fördelen är väl att Hortons kommer periodvis typ två gånger om året. Men det är inte okidoki vad det än beror på.

Först och främst; idag gick jag till komvux och pratade lite snabbt med studie och yrkesvägledaren. Han bad mig komma tillbaka om två veckor (då saker och ting var "lite röriga" so to say) och då skulle han anmäla mig till den här distanskursen i Historia 1b. Därefter skulle det ta ungefär 1½ vecka och sedan skulle kursen vara igång. Det lilla roliga här är att kursen i så fall börjar runt den 8:de september. Samma dag som jag ska börja i Liv i Livet och två dagar efter att vi (förhoppningsvis) har hämtat hem lille Frankensam. Allt händer på en och samma gång haha.

Just nu är jag så extremt stressad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. När jag var ute med hundarna nyss så fick jag litet av ett "mental breakdown". Den ene skulle åt det ena hållet och kissa medan den andre stressade på framåt. Yikes, jag redde verkligen inte ut det utan fick släppa (kasta) ifrån mig kopplena och försöka fokusera på att bara andas ett litet tag. Gick väl sådär. Men det är förmodligen den här stressen som har skapat min magkatarr/stressmage. And to be honest så vet jag inte ens varför jag är stressad. Allt är ju så gott som uppklarat? Just nu kan jag ju bara slappna av och vänta på att tiden ska flyta iväg. Men jag kan verkligen inte slappna av. Jag kan inte släppa allt utan sitter och stressar utan anledning. Oh god.

Nu ska jag dock ge det ett försök. Bort med datorn, fram med ett pussel, en stor kopp te och sedan ska alla harry potter filmer få rulla på i bakgrunden under tiden. Reder det sig inte så dör jag nästan.

Well then. Jag fick tydligen inte plats i Liv i Livet-gruppen som skulle börjat nu den 18:de, men de har tydligen reserverat en plats åt mig i gruppen som börjar den 8/9 istället. Bittert men så är det. Fram till dess tänker jag lägga lite mer vikt åt att få mig den där distansutbildningen som jag lite smått har tjatat om haha. Anyway.

Nu har jag dessvärre ringt och sagt upp både ridningen och stalltjänsten. I och med att vi har en valp på gång, att jag ska gå Liv i Livet 4 dagar i veckan (9:30 - 14:30) och eventuellt läsa på distans så blir det inte mycket tid över till annat. Skulle jag ha fortsatt med ridningen hade jag behövt försumma Frank (Sam) ytterligare, vilket inte är det bästa när han är så ung. Så vissa prioriteringar behövde göras, tyvärr. Men vi får väl komma och hälsa på i stallet när han har blivit tillräckligt gammal. (: